Går sprang min 5-åring paprikaloppet. Ett lopp på 300 meter, för barn upp till 7år. De var så många barn, så många små barn som stod där med stora nummerlappar och peppande föräldrar. Min modiga tjej stod där på startlinjen och inväntade "klarafärdigaspring"-signalen. Tyvärr såg jag inte när hon sprang, det var så himla mycket folk. Men det var en stolt men något ledsen tjej som gick i mål. Hon hade blivit omkullknuffad av en föräldrar som sprang med sitt barn som inte ville springa själv. Vurpan resulterade i ett litet skrubbsår på handen men mest jobbigt var det nog att faktiskt ramla. Medaljen, diplomet, bananen och vattenflaskan gjorde hela saken mycket bättre.
Lillebror var naturligtvis med. Fast han sprang inte.
Alla dessa klumpedunsar till föräldrar som inte fattar att de 1) curlar sönder sina ungar - vill ungen inte springa ska han inte springa, 2) pajjar för andra barn och föräldrar genom att vara i vägen och 3) är för stora för att röra sig med små barn runt fötterna. OM nu en förälder prompt måste springa med sitt blyga/ovilliga så se för tusan till att springa SIST då!
SvaraRaderaUsch. Nu har jag gnällt färdigt. Så grym hon var som sprang! Nästa år ska nog mina kids få vara med om vi är hemma då :)